ORDNING!
Starten till Hållbarhetsagendan blev år 2016 med en lång lista framstående samhällspåverkare som s.k. undertecknare. Men när tanken är extremliberal kan det bara bli oreda. Nu ropar man efter koncensus och makt(se Nyan 7.3.2026).
Ett projekt ska inte ha någon grundläggande makt och landskapsregeringen skall hålla sig inom det demokratiska beslutsfattandets ramar, oberoende vilka målsättningar man har. Och besluten ska tas via lagtinget och kommunerna!
Vi behöver inte någon märkvärdig Hållbarhetsagenda för att jobba för välmående människor, vattenkvalitet, biologisk mångfald, attraktionskraft samt hållbarhet av det ena och andra slaget. Det finns redan organisationer och myndigheter inklusive "blomstrande" människor för dessa "delmål", som jobbar väl ändå utan någon agenda!
Sedan det finns det väl tillräckligt med anställda på landskapets avdelningar som borde klara av lagstiftningsanalyser, externfinansieringar, budget och hållbar tillväxt och kommunikation eller?
Till Hållbarhetsagendans lista hör också att "planera marksamhället på det sättet att det stöder agendan". Menar man t.ex. sådant som man nu håller på med i Godby, alltså planerade vägarbeten som väckt stora protester? Eller hör detta till landskapets ordinarie verksamhet? Man vet ju inte mera vad som är vad vilket upplevs som odemokratiskt.
Parallellt med landskapsregeringens Hållbarhetsagenda finns det även föreningen bärkraft.ax som består av ett hundratal "allmännyttiga föreningar, myndigheter, branschorganisationer och stiftelser med hemort på Åland" för att förverkliga allt. Myndigheter i en förening? I fjol hade regeringen äntligen insett det galna i systemet och överförde målansvaret i sin helhet till ministrarna.
Ekonomin då. Hela tiden har man sagt att Hållbarhetsagendan inte kostar något. Nu berättar man åndå att PAF bistår med 72.000€. Dessa medel "används för löner, aktiviteter, kontorskostnader och övriga administrativa utgifter". Kostar igenting? .
Ordning! Annars blir det dags för en anmälan till justitieombudsmannen.
(ÅT 22.4.26)
TA LÄRDOM AV DETTA
UR BOKEN: RÄTTSREGLER I KRIS (texten finns också sist på sidan Min åländska politik)
FÖRST, RÄTTSREGLERNA:
Måste vara konstitutionella, d.v.s. ha stöd i grundlagen.
Måste vara förutsägbara och tydligt avgränsade.
Man ska inte improvisera fram lagändringar mitt under pågående kris.
En förkortad beredningstid ökar risken för misstag.
Ett regelsystem måste fastställa de offentliga organens inbördes relationer: grundtanken är att samma myndighet ansvarar för fred och kris.
En myndighet med tydligare samordningsroll
System för granskning och uppföljning
En myndighet får inte använda mer ingripande åtgärder än vad som krävs med hänsyn till ändamålet (legitimt = rimligt och skäligt).
Den verkställande makten (presidenten och/eller regeringen) stärker sin makt på bekostnad av den lagstiftande makten (parlamentet), vilket inte ska överdrivas.
OCH SEDAN:
”Se till att allmänheten har tillgång till den information och de råd som behövs…”
”Den enskilde medborgaren ska vara beredd att ta på sig ett stort eget ansvar …”
”Samverkan mellan samhällets olika nivåer …”
”Samhällssystemet bygger ytterst på förtroende …”
(av Johan Hirschfeldt, Olof Petersson, Dialogos Förlag 2020)
ANDRA INSÄNDARSKRIBENTER HAR NU KOMMENTERAT SAMMA ÄRENDE I ÅLANDSTIDNINGEN 20.4. och 27.4.2026 MED LITE ANDRA ORD OCH SYNVINKLAR (Jag känner inte personerna i fråga men är jag glad för att flera vaknar):
1. Samhällskontraktet en politisk genväg
Det märkliga med Ålands så kallade "samhällskontraktet" är att det dykt upp som en politisk sanning utan att någon minns när det beslutades, röstades om eller ens diskuterades offentligt. Det bara fanns fågeln Fenix, som av en händelse, och nu används det som överordnat argument för allt från hållbarhets-rapporter till arrenderingen av 1.000 kvadratkilometer åländsk hav.
Det mest anmärkningsvärda är att ikraft varande regeringsprogram inte nämner havsbaserad vindkraft över huvud taget. Inte Sunnanvind, inte auktioner, inte arrenden, inte ens en antydan om att halva Ålands yta i havsområden skulle hyras ut. Det enda som står är en allmän fras om "grön omställning". Det är inte ett mandat för ett megaprojekt.
När ett otydligt och icke-bindande "samhällskontrakt" plötsligt ges större tyngd än regerings-programmet - det dokument som faktiskt bygger på valresultat - som väljarna röstat fram, då har något glidit snett. Då blir samhällskontraktet inte ett verktyg, utan en politisk genväg. Ett sätt att legitimera beslut som aldrig prövats i valrörelsen och som ingen väljare fått ta ställning till.
Det är svårt att inte se det som en tyst kupp i slow-motion: ett ramverk som bara ena parten skrivit under, men som ändå kan användas för att driva igenom beslut som påverkar Åland i generationer.
Ett samhällskontrakt som ingen kan säga upp, ingen kan omförhandla och ingen kan rösta om är inte ett kontrakt. Det är en kuliss. Och när kulissen börjar styra mer än regeringsprogrammet, då är det dags att fråga sig vem som egentligen håller i rodret.
Elån
2. Hållbarhetsagendan sorterar bort obekväma röster (ÅT 27.4.26)
Den åländska hållbarhetsagendan, som är en lokal anpassning och konkretisering av FN:s Agenda 2030, debatterades häromdagen i lagtinget utifrån ett meddelande från LR. Det finns befogad kritik mot Agenda 2030 som inte bör viftas bort som konspirationsteorier.
Exempelvis kan man se denna som ett steg mot mer överstatlig kontroll via FN, där nationella parlament indirekt pressas att följa globala mål och där demokratiskt inflytande flyttas längre bort från medborgare.
Målen innebär dessutom inslag av omfattande samhällsplanering, styrning av konsumtion, produktion och energi samt ett starkt fokus på omfördelning och reglering. Därför beskrivs den ibland som “socialistiskt inspirerad", i meningen mer statlig styrning av ekonomi och samhälle, med planekonomiska inslag.
Utöver detta ses agendan inte bara som tekniska mål utan också innehållande värderingar så som drivande av vissa synsätt på t.ex. jämlikhet, klimat och social utveckling. Tydlig vänsterpolitik maskeras på så vis i ett neutralt hållbarhetsspråk.
Åland sticker ut i Finland som ett tydligt exempel på där Agenda 2030 har gjorts till en central styrmodell genom den lokala förankringen i Ålands hållbarhetsagenda. Ålands politikerkår har genom hållbarhetsagendan sedan kunnat använda densamma som ett redskap för samordning, legitimitet och långsiktig strategi inom vitt skilda områden.
När ett gemensamt målramverk blir centralt kan det börja fungera genom att målen används för att motivera nya beslut. Nya beslut stärks å sin sida av att de “ligger i linje med målen” och det leder till att alternativa målformuleringar kan hamna utanför. Resultatet kan på detta sätt bli en cirkulär legitimering, där själva ramverket blir svårare att ifrågasätta. Risken finns att ett starkt, brett accepterat ramverk, som till och med benämns som ett bärande samhällskontrakt, minskar utrymmet för verklig politisk pluralism utan att detta tydligt märks.
Vi har själva erfarit hur hållbarhetsagendan kan missbrukas för att förvägra föreningar verksamhetsstöd, och därigenom motverka de demokratiska delmål den säger sig värna genom tillit, delaktighet, inkludering och åsiktsmångfald.
I praktiken blir den ett verktyg för att sortera bort obekväma röster. Och här ligger kärnan i problemet: när ett politiskt ramverk gör anspråk på att vara ett “samhällskontrakt”, samtidigt som det i praktiken begränsar vilka åsikter som får genomslag, då har vi lämnat den öppna demokratin bakom oss, steg för steg, utan att riktigt märka det.
Både konservativt och frihetligt sinnade väljare är med rätta uppmärksamma på och skeptiska till dylika agendor, som främst verkar uppskattas av politiker. För när en agenda blir så omfattande, så normativ och så svår att ifrågasätta, är det inte längre bara politik, det är makt. Makt med socialistisk underton.
Ålands Konservativa Förening Urd
ÄVEN ÅT:S LEDARE ÄR SKÄL ATT NOTERAS I SAMMANHANGET
3. Onödig juridikfeber i politiken (ÅT 25.4.26)
(...) I Ålandstidningens granskning av kommunernas kostnader för juridisk konsultation öppnas flera frågor. Har pressen på kommunerna blivit för hård? Har frågorna blivit för juridiskt komplexa eller vågar tjänstemännen inte längre ta sig an juridiska frågor på egen hand?
(...) Frågan om juristkostnader handlar dock inte bara om direkta utgifter. Den pågående debatten visar att politiska krav på ”oberoende” juridiska utredningar och den politiska pressen på förvaltningar har gjort juridiken till en fråga också om demokrati och styrning. Kort sagt har juridiska utredningar på sina håll blivit synonymt med objektivitet och fakta.
Samtidigt är det ofta kommunerna själva som besitter sakkunskapen när det gäller till exempel hantering av besvär, detaljplanering och lokala förhållanden. Det finns därför en risk att en långtgående hantering av kommunala angelägenheter via juridiska ombud undergräver tjänstemännens möjligheter att utföra sitt arbete. Politiska krav på juridiska utredningar kan i värsta fall leda till att tjänstemännens sakkunskap förbises och att det egna lokala förnuftet går förlorat.
Åland är inte ensamt om denna utmaning. Kommunforskaren Siv Sandberg har i sin genomgång av utvecklingen i de nordiska kommunerna visat hur ökad detaljreglering, upphandlingsregler och omfattande sociallagstiftning har stärkt behovet av juridisk kompetens, särskilt i mindre kommuner.
På andra håll i Norden möter man detta genom att små kommuner samarbetar och skapar gemensamma juridiska servicecenter eller delade juristresurser, för att både stärka kompetensen och dela på kostnaderna.
(...) Den viktigaste poängen är ändå att också lagtinget har ett ansvar. Behöver vi verkligen en sådan kravbild på våra kommuner för att tillgodose ålänningarnas servicebehov? Svaret på den frågan är högst sannolikt nej. För som den här ledarsidan upprepade gånger konstaterat är mycket av den åländska kommunallagstiftningen präglad av politisk symbolik snarare än av noggrant analyserade behov. Ofta kopior av lösningar på annat håll, snarare än lagstiftning stöpt i ett åländskt format utifrån våra egna förutsättningar.
Det finns alltså vägar framåt för våra politiker, men de kräver att man är tydlig med juridikens verkliga funktion. Den ska skydda självstyrelse och rättsstat – inte bli ett självändamål eller ett politiskt alibi. Just nu finns det dock tyvärr oroväckande tecken på att juridiken håller på att få just en sådan roll i den åländska politiken.
Daniel Dahlén Chefredaktör
