BEGÄR HELA BILDEN INNAN DU SÄLJER
MARK
Landskapsregeringen har nyligen kommit ut med sin Strategi för naturskydd och restaurering (4.6.2026). Målsättningen är att från knappa 9 procent skyddad natur i dag småningom uppnå EU:s mål som är 30 procent. För detta ändamål vill landskapsregeringen nu köpa mark.
I media meddelades tre saker om strategin:
- Färdplanen och kostnadskalkylen kommer i september.
- Möjliga skyddsområden är ännu preliminära och regeringen behöver köpa in mark- och vattenfastigheter av privata markägare.
- Det är viktigt att påpeka att detta är kunskapsgrundlag(märkligt ord!), det behöver beslutas om och förankras lokalt enligt åländska prioriteringar.
Vackert så, men erfarenheten har visat att när
något ärende är EU-baserat så är det skäl nog att ställa frågor innan man går
vidare. Med andra ord, det gäller att
begära hela bilden först.
För det första, måste landskapsregeringen äga ett markområde innan det kan räknas med till EU:s naturskyddssystem? Finns det inte andra alternativ?
För det andra, har landskapsregeringen nu plötsligt pengar i kassan för ändamålet samtidigt när det måste sparas i en och annan verksamhet? Å andra sidan, är tilltänkta prisnivån skälig?
För det tredje, kanske de av landskapsregeringen beslutade åländska prioriteringar, som baserar sig på landskapsregeringen och EU-krångel, inte riktigt är markägarens prioriteringar? Är det till hundra procent säkert vad landskapsregeringen tänker använda de köpta områdena till?
För det fjärde, tänker landskapet öka på sin personalstyrka för att kunna ordentligt ta hand om sina nyköpta markområden? Och vad kommer det att kosta till?
För det femte, om man ändå vill sälja så ska man inte nöja sig med hänvisningar till EU- lagar i avtalet utan man ska begära få se alla sidor och gå igenom dem, ordentligt.
Skulle det inte vara bättre och billigare att
skapa ett ordentligt rådgivande system till hjälp för markägare som frivilligt
vill skydda naturen på sina ägor? Det andra viktiga skulle vara att ta
ordentligt hand om de redan existerande och planerade natur-skyddsområdena,
eller hur?
EN ANGELÄGEN LEDARE OM SAMMA
TEMA I ÅT 25.8.2026
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn
och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället.
Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för
bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det har gått troll
i LR:s miljöarbete. Gång efter annan söker man stora offentliga lösningar
och man riskerar att glömma bort den privata äganderätten och inte minst den
kunskap som finns runt om på Åland. Så upplever många mark- och vattenägare
det. Här förvaltar enskilda mark- och vattenägare varje dag den natur som
myndigheterna nu vill planera för.
Vilka naturområden besöker du helst och var finns platser
som borde utvecklas eller bli mer tillgängliga? De frågorna ställer
landskapsregeringen (LR) till allmänheten om Ålands natur- och grönområden. En relativt oskyldig fråga kan tyckas vid
en första anblick. Lokal kännedom är värdefull och som kunskapsunderlag kan
enkäten fylla ett syfte.
Men ett
kunskapsunderlag är aldrig helt neutralt. När myndigheter
samlar in uppgifter om vilka områden allmänheten värderar högt, vill bevara
eller vill göra mer tillgängliga, kan uppgifterna senare få betydelse för hur
områden prioriteras i planering och naturvård.
Samtidigt saknas
också en tydlig redovisning av hur svaren ska användas i den fortsatta
planeringen och vilka följder de på sikt kan få för markanvändningen. Om ett
utpekat område senare påverkar prioriteringar för skydd, tillgänglighet,
planläggning eller offentlig finansiering måste mark- och vattenägarna få komma
in långt före besluten
Det är alarmerande att de borgerliga partierna
Liberalerna och Centern i regeringen inte tydligare sätter gränser för en
politik som kan urholka förtroendet mellan myndigheter och enskilda ägare. Det borde sitta i ryggraden att naturvård
måste utgå från tydliga spelregler, äganderätt och lokal förankring.
Där måste de borgerliga partierna i regeringen skärpa
sig, stå upp för sin ideologiska grund och se till att naturpolitiken vilar på
åländska ägandeförhållanden, lokal kunskap och fungerande ersättningsmodeller.
Äganderätten är inte särintresse. Den förutsätter ansvar
och långsiktig förvaltning. Den är grunden för investeringar. Otydliga myndighetssignaler kan äventyra
både förvaltning och investeringar.
Med detta sagt är det rätt att kartlägga värden. Men processen måste vara tydlig och transparent om materialet senare ska användas för att påverka markanvändningen. Frivillighet, avtal, ersättningar och tidig dialog är bättre än restriktioner uppifrån.
LR måste förstå att otydliga besked kan skapa oro. När myndigheterna använder ord som
”bevara”, ”utveckla” och ”tillgängliggöra” bör de också förklara vad orden
innebär i praktiken. Kort och gott
är det verkliga problemet inte att människor tillfrågas, utan om de tillfrågas utan att få veta vad deras
svar kan leda till.
LR bör därför redovisa om enkätsvaren publiceras i
kartform, hur de vägs mot markägarnas kunskap och invändningar, om de kan
användas för nya planer eller skyddsåtgärder samt när den berörda ägaren får
möjlighet att bli hörd.
Det är inte detaljfrågor. De avgör om medborgardialogen stärker förtroendet eller myndigheten
först samlar underlag och sedan informerar dem som faktiskt berörs.
LR behöver se över
hur de arbetar och de borgerliga partierna måste sätta ner foten. Man
behöver även involvera markägare och näringsidkare tidigt. Frivilliga avtal med
skälig ersättning ska vara förstahandsvalet.
Det här vet ju LR är en lyckad väg framåt, vilket
framgången med programmet för frivilligt
biotopsskydd visat där privata markägare mot en rimlig ersättning skyddat
180 hektar natur på Åland.
Det är viktigt att
alla som känner engagemang deltar i enkäten. Alla röster måste
höras även de kritiska. Arbetet behöver
sedan säkerställas så att inte hela landskapet blir ett myndighetsprojekt.
Där måste de borgerliga partierna i regeringen skärpa sig, stå upp för sin
ideologiska grund och se till att naturpolitiken vilar på åländska
ägandeförhållanden, lokal kunskap och fungerande ersättningsmodeller. Där har
det brustit rejält på senare tid.
